Min tid hos blogg.se är nu över.

Nya vindar blåser på det nya stället.

När jag blir rastlös, så tänker jag olika saker. Ofta blir det ganska skruvat. Jag är till exempel otroligt tävlingsinriktad, och i ren tristess brukar jag utmana mig själv till och från. Imorse när jag vaknade, hade jag en liten sovmorgon. Satte mig i soffan och zappade igenom samtliga kanaler på TV:n. Att inte hitta något alls bland 91 kanaler bevisar bara vilket i-landsproblem jag befinner mig i. Åkte till skolan. Hade ett seminarium. Det var sådär. Åkte hem.


Det är precis i denna stund som jag bestämmer mig för att gå baklänges resten av dagen.
Jag skall banne mig gå baklänges. Och kolla om det går. Går det verkligen att leva en halv dag med att gå baklänges? Jag började med att gå ner till tobaksaffären och posta lite brev och köpa en triss. Baklänges tog jag mig dit. Sedan tog jag spårvagnen till dagis för att hämta barnen. Baklänges såklart. Sedan gick vi hem tillsammans. Baklänges. Barnen tyckte detta var kul och anammade detta givetvis. Så vi gick alla hemåt baklänges. Det tog sjukt lång tid.
Men en utmaning är en utmaning.

Innan vi gick hem, så handlade jag i närbutiken. Också det baklänges. Småhandlade middagsvaror i godan ro. Och ingen reagerade nämnvärt att jag gick baklänges. Konstigt nog. Förutom vid kassan då båda barnen upplyste kassören att hela familjen minsann har en baklängesdag. Kassören skrattade till och tyckte det hela var lite lustigt. Och så betalade jag, och gick ut. Baklänges.

Nu är jag hemma och har konstaterat:
*   När jag är uttråkad utmanar jag mig själv.
*   Det är fullt möjligt att gå baklänges en halv dag.
*   Det är jobbigare att gå baklänges, då nacken tar lite stryk.
*   Det är inte anmärkningsvärt många som reagerar att en man går baklänges. 

Min gode väns yngre bror är arbetslös.
Det har han varit en tid. Inte stora ansträngningar till att söka jobb har heller infunnit sig hos denne unge man. Jag erbjöd mina tjänster att hjälpa honom med att skriva ett personligt brev, samt att sammanställa ett curriculum vitae. Personliga brevet han använde, var nämligen pinsam. CV hade han ingen alls. Så jag kände att han behövde lite hjälp på traven.

Sagt och gjort. I förra veckan hjälpte jag stackaren. Jag är nu i efterhand nöjd med vad vi gjorde och fick fram till slut. Och jag önskade den unge mannen lycka till i arbetssökandet, och jag såg allt en liten glöd i hans ögon. Han fick en nytändning då han nu hade ett personligt brev to die for, som han själv uttryckte det.

I förmiddags pratade jag med min gode vän per telefon och frågade lite hur det gick med jobbsökandet för hans yngre bror. Han hade tydligen varit en flitig liten pojke och sökt fler än 25 olika arbeten. Och det är starkt. Jag frågade hur han gick tillväga, och fick som svar att han massmailar olika företag, på gränsen till spammar ut sitt CV och personliga brev till allt och alla.

- Vad kul. Nu får vi hoppas att någon tar in honom på intervju. Kan jag få hans mail, så skall jag skriva ett par rader och önska honom lycka till, säger jag  till kompisen på telefon.

- Ja, maila du och önska honom lycka till. Har du papper och penna?
- Yes. Shoot.
- snoppbajskuk@*******.com
- Förlåt?
- Ja, jag vet. Han har en ganska skruvad adress.


Nu får man bara hoppas att någon chef därute har överseende.
Så att denna snoppbajskuken får komma på intervju i alla fall.

Har jag varit i Bollywood och varit statist i Indiens storfilmssatsning och blockbuster Thiruvannamalai? Näää, det har jag ju inte. Har jag och Skinnarmo suttit i kammaren och filat på nästa expedition som vi tillsammans skall avslöja och presentera på Vildmarksmässan till helgen? Näää, det har jag ju inte. Har jag jobbat för Martinshop på en sexmässa i Köpenhamn där också representanter från Ullaredsbutiken närvarade? Näää, det har jag ju inte. Är jag ansvarig för att Blondinbella tappat 19% av sina läsare? Näää, det är jag ju inte. Har jag varit i Stockholm för att moona på Stureplan med hopp om att dessa läsare skulle besöka min blogg istället? Näää, det har jag ju inte.

Har jag varit i Argentina och tittat på Wipeout live? Näää, det har jag ju inte. Har jag fastnat i ett ständigt porrsurfande så ögonen svartnade och jag varit tillfälligt blind? Näää, det har jag ju inte. Är jag hjärnan bakom nya fildelningssystemet OneSwarm och var helt sonika tvungen att resa till Isle of Man för att öppna ett konto då miljonerna snart bör rulla in? Näää, det har jag ju inte.

Har jag varit trött och inte orkat blogga på en vecka?
Jaaa, det har jag ju.

När min fru kommer hem, så kommer hon högst sannolikt att mörda mig.
Vill därför testamentera alla mina tillgångar till mina barn, Kina & Ville.




Hejdå, och ta hand om er allihop.
Det har varit en fantastisk tid vi haft tillsammans.

Något ni vill att jag skall hälsa Elvis?

Jag såg en uppåttrend i mailinkorgen.
Folk ville bara påminna mig, bakom kulisserna, att de faktiskt tävlade.
Gulligt. Men inte precis unikt, då inkorgen fylldes till bredden igår.

Jag har aldrig heller påstått, eller sagt, eller skrivit, att en länkning direkt till min tävling, via andras bloggar ger någon slags fördel att vinna ett exemplar av boken. Men visst smälter hjärtat en aning då jag märkt att både JONAS & BEATE länkat till TÄVLINGEN. Svårundvikligt, liksom. Man är ju inte mer än en människa. Och människor påverkas.

Så det fjäskas faktiskt från alla håll och kanter just nu.
And I love it.
Jag tar gärna emot mutor och fjäsk.
Länkar, mail, ja rentav långweekend-biljetter till Köpenhamn och så vidare.
Ja, såna grejer.

See my point?

Varje dag skapas flera tusen bloggar.
Flera tusen. Varje dag. Bara i Sverige. Helt sant.
Och alla bloggare har utgångspunkten att man gör det gratis. Men bekräftelsebehoven finns där. Man vill ju bli sedd. Och bekräftad. En pytteliten kommentar kan få en bloggare att må bra resten utav dagen. Kommentarer värmer. Det gör de. Men långt inne finns det också självklart drömmar om att en vacker dag få betalt för det man gör. För det upptar tid att driva en blogg. Och självklart skulle man vilja få betalt för det man gör. Men mycket få bloggare når dit. Vi pratar promilleantal.

Men tänk.
Tänk om det vore exakt samma premisser ute i arbetslivet.

Det vore en syn det.
Tänk er ett företag, modell större.
De flesta arbetar helt gratis på denna arbetsplats. Men allas eftersträvan är att få lön. Till slut. Det är bara de tio bästa på företaget som får lön. Så alla kämpar för att nå dit. Det blir lite "dagens outfits" i fikarummet. Det anordnas lite titt som tätt små tävlingar i lokalerna. Man länkar till varandra med små lappar emellan kontoren. Ibland ser man sponsorer sitta hos dom som tjänar pengar. Men de kommer aldrig in på ditt kontor. Konstigt.

Vissa särpratar, andra videopratar.
Sedan har vi spammarna som bara springer runt och skriker "Ha en bra dag!" hela dagarna. För de tror i sin enfald att kvantitet är det som gör att folk hälsar på dig på ditt rum. Men eftersom de aldrig är på sitt rum, så faller hela idén. Men som tur är, har cheferna förbjudit dem att dricka kaffe. Hela arbetsdagen går ut på att nätverka och att uppdatera sitt egna bo.

Man går runt i kontorslandskapet och kastar meningar hit och dit:
"Hej. Fint kontorsbord. Kom bort till mig."
"Besök mitt rum. Jag har tävling."
Andra går helt rakt på sak:
"Säg något på mitt rum, så får du en goodiebag."

Jag stod och tänkte tankar kring vuxenhet idag. Hur snabbt det faktiskt går.


Jag minns då jag såg på TV och alla var 7-10 år äldre än mig själv.
Idag är nästan alla 7-10 år yngre.

Jag minns min första instinkt "nu skall det kastas" när jag såg snö.
Den instinkten är som bortblåst.

Jag minns då jag klottrade i allmänna toaletter.
Nu läser jag klotter i allmänna toaletter.

Jag minns då jag fick veckopeng utan ansträngning.
Nu ger jag veckopeng med ansträngning.

Jag minns då brevbäraren kom med serietidningar.
Nu kommer han med fakturor.

Jag minns tiden då skolan gav mig busskort, gratis.
Nu tjuvåker jag med ögon i nacken.

Jag minns då jag fick 30 julklappar utan att ge själv.
Nu ger jag bort 30 och får 5.

Jag minns då jag förgäves sparade på skägg.
Nu är den mest i vägen.

Jag minns då jag såg brudar vaxa benen.
Nu vaxar jag ryggen.

Jag minns då jag heligt lovade mig själv att äga en Ferrari innan jag hade fyllt 30 år. Nu sitter jag här. 32 år gammal. Och minns tillbaka. Mycket har förändrats. Det har det. Men Ferraribilen. Den fick jag faktiskt köpt häromveckan. Så, så illa har det inte gått för mig.